Bilarnas älgsäkerhet testas av forskare
Vad händer med bilen och föraren när man kör på en älg? Och vilka bilar är mest ”älgsäkra”? På Väg- och transportforskningsinstitutet, VTI, bestämde sig forskarna för att bygga en älgliknande attrapp och ta reda på saken. Och nu finns gummiälgen Mooses II.

När en älg plötsligt kliver fram på vägen är olyckan ofta ett faktum. Bilföraren hinner sällan väja eller bromsa. Och fyra av fem personer som dör efter en krock med ett klövvilt har kört på en älg.
Bilar byggs i dag allt krocksäkrare. Men nästan alla säkerhetskonstruktioner inriktas på att minimera skador vid krockar med andra fordon eller stillastående föremål. Därför är en ny bil som har fått höga betyg i konventionella krocktester inte automatiskt säker även för en krock med älg. När en bil kolliderar med en älg ”fälls” oftast älgen och kommer in i kupén genom vindrutan. Personerna i bilen skadas oftast i huvudet, halsen och bålen och skadorna orsakas av såväl älgen som glassplitter från fram- och sidorutorna. Och eftersom älgkroppen ofta trycker in biltaket har bilbälte och krockkudde inte samma skyddseffekt som vid andra kollisioner.

Hastigheten avgörande
Vad som i stället blir avgörande för förarens skador är bilens hastighet och formen på och ovanför motorhuven. Dessutom bromsas bilen inte upp av själva kollisionen mer än med 10–25 kilometer i timmen. Risken är i stället stor att bilen fortsätter och krockar en andra gång med ett fordon eller stillastående föremål.
Men nu har VTI utvecklat en attrapp i naturlig älgstorlek med syfte att kunna värdera olika bilmodellers älgsäkerhet. Attrappen är gjord av gummi och har ben som ger den ett verklighetstroget rörelsemönster när den blir påkörd. Jan Venäll på VTI är en av dem som har utvecklat älgattrappen.
– Jag har personligen mätt upp älgarna Ronny och Ragge på Kolmårdens djurpark, så man kan verkligen säga att de har ”stått modell” för Mooses II.
Testerna med attrappen måste ge naturtrogna skador på fordonen och den måste vara så stadig att den kan användas gång på gång i upprepade tester. För att Mooses II skulle bli så lik en riktig älg som möjligt har forskarna studerat både älgskelett och tyngdfördelning.

Objektiv mätmetod
– Vi försöker få fram en objektiv mätmetod. Det är viktigt inte minst för att den ska accepteras som testälg av bilindustrin. Först då kan man gå vidare och testa älgsäkerheten hos olika bilmodeller, säger Jan Venäll.
Än så länge har intresset från biltillverkarna inte varit så stort, kanske för att de i dag inte behöver ta hänsyn till den här typen av olyckor.
Ylva Matstoms på VTI har sammanställt och utvärderat resultaten av provserierna på krockbanan i en rapport.
Syftet med undersökningarna var i första hand att få fram en bra testälg. I andra hand vill man gå vidare och testa säkerheten hos olika bilmodeller. Men redan kan forskarna konstatera att ”överlevnadsutrymmet” varierar kraftigt i olika bilmodeller.
– Vid en hastighet på över 70 kilometer i timmen har några av de provade fordonen fortfarande haft gott om överlevnadsutrymme medan andra modeller blivit kraftigt ihoptryckta, säger Ylva Matstoms.
Än så länge vågar de dock inte uttala sig om vilka bilar som är minst eller mest älgsäkra.
– Vi söker pengar för att gå vidare och färdigställa metoden för att även utvärdera säkerheten på bilarna. Då vill vi använda krockdockor och vedertagna utvärderingsmetoder som är tydliga för konsumenterna, säger hon.